DISPONENTGATAN

det finns två sätt att leva livet: med eller utan internet. jag vet att det finns människor som klarar sig alldeles utmärkt utan att spendera flera timmar om dagen vid datorn, och jag kan många gånger känna att jag avundas dem. idag fick jag frågan – men varför har du en blogg? jag vet väl egentligen inte om det finns nåt bra svar på den frågan, och det är ju inte så att jag har den här bloggen av någon speciell anledning, utan mer så att det var som ett naturligt steg. jag ville gå vidare i min relation till internetet helt enkelt, och då blev det så här. – det är som att skriva dagbok, fast man inte kan nämna det som egentligen betyder något. hur onödigt låter inte det liksom? jag vet inte. men det känns bra att skriva. kanske mest för mig själv. och jag har så himla mycket tid över till sånt här trams, så då blir det så.

ikväll är jag dock aptrött och orkar inte ägna mig så mycket åt det här. har hängt med min syster och en av våra allraste äldsta vänner som vi typ känt sen födseln. mat och prat. mer sånt och jag skulle inte sitta här och känna mig sorglig och internetberoende kanske. eller om jag hade en tv. men då skulle jag väl sitta i soffan och känna mig tvberoende. nu gör jag ju nåt i alla fall...

imorse cyklade jag till jobbet i snö. det är kanske nu det ska bli vinter. jag var här halv nio vilket var en herrans tur, jag har inte varit här innan nio de senaste dagarna jag jobbat, för chefen satt och väntade på mig här när jag kom. jag ska på besök på en av våra kunders hyresgäster efter lunch för att kontrollera och uppdatera fastighetens relationsritningar, och sist jag var här sa chefen att jag kunde låna bilen om jag ville. det som kändes som en bra idé när jag cyklade i ett snöliknande egentligt regn, börjar nu kännas ganska otäckt då det snöar centimeterstora flingor och rapporteras om trafikkaos på vägarna. jag i chefens automatväxlade smart-bil på tjänsteresa till norra hamnen!? jag fick köra honom hem så han skulle ta en annan bil. och för att han skulle se att jag klarade av att köra den antar jag.. -så man behöver inte trycka ner nåt när man startar? frågar jag som har kört automatare flera gånger innan, men man gör det ju utan tänka liksom. -jo, bromsen ska du trycka ner, säger han och jag placerar foten på den högra pedalen -fast det där är gasen. pinsamt. men sen gick det rätt bra ändå.

inkonst igår var tyvärr lika tråkigt som inkonst brukar vara. det är så trist, jag vill att det ska vara ett bra ställe som förr, men varje gång jag ger det en ny chans blir jag lika besviken. nu ska jag hålla mig därifrån ett tag tror jag. och försöka bättre själv. jag föraktar folk som bara klagar men inte gör något åt saken själva, sin arbetssituation, sitt förhållande eller hur det fungerar i samhället och på dansgolvet. mer om detta projekt när det mognat lite. ser positivt på framtiden.

denna veckan börjar min sista termin på malmö högskola. jag ska jobba så mycket jag kan, läsa så mycket jag orkar och försöka skriva ett så bra examensarbete så det blir slagsmål om mig. tis my plan.

idag en såndär dag som man bara tar sig igenom för man måste. tentan gick nog rätt bra, men så kände jag väl förra gången med så det betyder inte så mycket i det här fallet. får se hur hon rättar denna gången. förhoppningsvis ganska snart. efter tentan lunch på tamnack thai och sen var planen att ta den obligatoriska eftertentaölen men väl anlända till ölkafét hade regnet hunnit övertyga oss om att det faktiskt var en mycket bättre idé att cykla hem till å, hennes tv-soffor och torra byxor. hyrde en riktigt kass film – art school confidential – 1tim och 38min som kändes som en hel bortkastad eftermiddag. till och med extreme make-over på tv var bättre! ett glas vin som för att kompensera för den uteblivna ölen och sen en påse godis från kungen av sweets som jag cyklade hem med till en helt hjärndöd kväll. den borde faktiskt snart ta slut. jag pallar liksom inte mer av det här nu…

någonstans hoppas jag ändå att det är nåt bra på gång snart. ska bara vila lite, men sen...

en förfader till mig, en apotekare vid namn julius brun, skrev någon gång på artonhundratalet den numer dramatiserade livet och elektromagnetismen, en väldigt tjock och respektingivande bok som jag aldrig ens har övervägt att läsa. men jag kom att tänka på den när jag satt och tänkte på vad jag egentligen vill med den här bloggen, i det lilla och det stora. jag kom inte fram till så mycket mer än bara att jag skulle använda hans fenomenala titel för att beskriva vad jag i alla fall i dagsläget kan tänka mig att jag kommer skriva om här - livet, som känns ganska självklart, och byggtekniken som säkert är det tema som kommer lysa igenom mest i det jag skriver, eftersom jag ju har med den att göra i det där livet varje dag...