att underhålla bostadsdrömmen
hemkommen från göteborg och seminariet Att underhålla bostadsdrömmen. det har varit en mycket givande dag, trots den helt sjuka väckningstiden, och att föreläsningarna egentligen bara behandlade sådant vi redan läst om. det var intressant att träffa folk från fastighetsbolag runt om i landet och höra deras syn på det här med ekologisk förnyelse och de andra hållbarhetsaspekterna kring rekordårens bebyggelseområden. dessutom sken solen hela dagen, och vi fick träffa micke som ska vara processledare för det stora projektet, vilket kändes mkt bra.
en viktig fråga som vi funderat mycket på under dagen är det här med varsam renovering. föreläsningen handlade mycket om det, att inte förändra och så att säga förstöra det kulturarv som de här områdena från 60- och 70-talen representerar. jag som är den av mig och åsa som ändå propagerar mest för de kvaliteter som jag faktiskt ser även i lindängen, tyckte att de fokuserade lite väl mycket på det här med bevarandet, men jag förstår det ändå. det är ju trots allt ändå väldigt vanligt att det glöms bort när områden förändras. man putsar upp det i vitt eller nån pigg (läs vidrig) persikonyans och tror att det ska göra att höginkomsttagare ska flytta in och allt bli frid och fröjd.
hur kan man åstadkomma en tillräckligt tydlig brytning av den nedåtgående trenden och höja ett områdes status med en varsam renovering? är det inte så att folk vill SE en förändring för att tro på den? jag försökte formulera en metafor här som innefattade många sorters kakor och hur man både vill spara och äta dom, men det lyckades inte jättebra. men det är så det är i alla fall. man vill liksom få till allt, men jag förstår inte hur det ska fungera.
de exempel vi fick se under eftermiddagen var inte så välvalda ur den synvinkeln heller. först var vi i högsbo och tittade på ett område som måste räknas som sent folkhemsbygge och inte miljonprogram, och det var ju såklart jättefint eftersom förutsättningarna där var så annorlunda med variation från början till skillnad från rekordårens monotoni. efter det åkte vi till bergsjön där vi mest tittade på centrumbyggnaden, och två visserligen välbevarade, men inte alls på det karakteristiska viset storskaligt upprepade, hustyper. dagen avslutades i hjällbo där vi först tittade på skolspåret som jag tror tom var byggnadsminnesmärkt och alltså inte förändrad, och sen ett annat område som putsats om och fått tillbyggda och inglasade balkonger och alltså ganska drastiskt förändrat uttrycket. ingenstans har man lyckats kombinera att faktiskt göra en förändring, utan att förändra. detta ter sig inte alls konstigt i mina ögon heller. snarast fullt naturligt.
frågan som infinner sig är således - behöver man inte förändra husen egentligen? de kanske är bra som dom är? är det på någon annan front slaget ska stå? att arbeta med de sociala problemen i områdena kanske, och attityder. och grönområden och lokal service. alla områden är ju olika dock. så man kan ju inte svara generellt.
vad beträffar examensarbetet och lindängenprojektet infinner sig än mer tvivel och frågor. ska man bevara huset/området som det är av den anledningen att det är ett kulturminne? eller är det kanske så att huset i fråga är i så pass bra skick att det egentligen inte behöver renoveras. det mest ekologiska i det fallet är ju att inte göra någonting! vad vill man med det här projektet egentligen, och hur kommer det sig att man har fått de här bidragen till det, när det inte verkar vara unikt på något vis? huvudvärk. men bra sådan. det är liksom på riktigt nu.
en viktig fråga som vi funderat mycket på under dagen är det här med varsam renovering. föreläsningen handlade mycket om det, att inte förändra och så att säga förstöra det kulturarv som de här områdena från 60- och 70-talen representerar. jag som är den av mig och åsa som ändå propagerar mest för de kvaliteter som jag faktiskt ser även i lindängen, tyckte att de fokuserade lite väl mycket på det här med bevarandet, men jag förstår det ändå. det är ju trots allt ändå väldigt vanligt att det glöms bort när områden förändras. man putsar upp det i vitt eller nån pigg (läs vidrig) persikonyans och tror att det ska göra att höginkomsttagare ska flytta in och allt bli frid och fröjd.
hur kan man åstadkomma en tillräckligt tydlig brytning av den nedåtgående trenden och höja ett områdes status med en varsam renovering? är det inte så att folk vill SE en förändring för att tro på den? jag försökte formulera en metafor här som innefattade många sorters kakor och hur man både vill spara och äta dom, men det lyckades inte jättebra. men det är så det är i alla fall. man vill liksom få till allt, men jag förstår inte hur det ska fungera.
de exempel vi fick se under eftermiddagen var inte så välvalda ur den synvinkeln heller. först var vi i högsbo och tittade på ett område som måste räknas som sent folkhemsbygge och inte miljonprogram, och det var ju såklart jättefint eftersom förutsättningarna där var så annorlunda med variation från början till skillnad från rekordårens monotoni. efter det åkte vi till bergsjön där vi mest tittade på centrumbyggnaden, och två visserligen välbevarade, men inte alls på det karakteristiska viset storskaligt upprepade, hustyper. dagen avslutades i hjällbo där vi först tittade på skolspåret som jag tror tom var byggnadsminnesmärkt och alltså inte förändrad, och sen ett annat område som putsats om och fått tillbyggda och inglasade balkonger och alltså ganska drastiskt förändrat uttrycket. ingenstans har man lyckats kombinera att faktiskt göra en förändring, utan att förändra. detta ter sig inte alls konstigt i mina ögon heller. snarast fullt naturligt.
frågan som infinner sig är således - behöver man inte förändra husen egentligen? de kanske är bra som dom är? är det på någon annan front slaget ska stå? att arbeta med de sociala problemen i områdena kanske, och attityder. och grönområden och lokal service. alla områden är ju olika dock. så man kan ju inte svara generellt.
vad beträffar examensarbetet och lindängenprojektet infinner sig än mer tvivel och frågor. ska man bevara huset/området som det är av den anledningen att det är ett kulturminne? eller är det kanske så att huset i fråga är i så pass bra skick att det egentligen inte behöver renoveras. det mest ekologiska i det fallet är ju att inte göra någonting! vad vill man med det här projektet egentligen, och hur kommer det sig att man har fått de här bidragen till det, när det inte verkar vara unikt på något vis? huvudvärk. men bra sådan. det är liksom på riktigt nu.
Kommentarer
Trackback