DISPONENTGATAN

ibland är det bra när det inte blir som man tänkt sig, men andra gånger leder det till att man bara fylls av en slags trötthet och resignation. jag vet inte vad det är med mig, men största delen av den här eviga påskhelgen har jag bara haft en slags nervös molande värk i magen och mest velat krypa ihop i fosterställning under ett tjockt täcke. det är mög. nu till exempel. eftersom jag verkligen inte har någonting vettigt för mig, borde jag plugga, har tenta på tisdag, men jag orkar inte. eller städa, jag ska visa lägenheten igen imorgon. men jag kan inte förmå mig. eller gå och hänga lite med de övergivna katterna på almbacksgatan, eller gå och handla kaffe och bröd så jag inte svälter ihjäl eller dör av koffeinabstinens.

trots detta har det ju varit en massa bra saker på senaste, så jag borde ju inte känna såhär. igår invigde min kära far grillsäsongen, bara det borde ju göra en själaglad kan man tycka. och igårkväll var jag på 50-årsfest hos två kompisar från gymnasiet och hade kul hela kvällen till och med ute på grand! jag träffade markus, min allra första pojkvän, och han såg precis ut som han gjorde för - shit jag kan inte räkna, jag får kortslutning i hjärnan, hur gamla är vi egentligen!!?? - ja massa år sen i alla fall. jag har inte pratat ett ord med honom sedan det tog slut mellan oss sista gången tror jag, någon gång på våren i ettan på gymnasiet. men nu kändes det helt naturligt att gå fram och hälsa. haha. jaja. det var faktiskt en av helgens ljuspunkter. kunde man inte trott. det sjuka är ju att det är kul, och att jag skrattar till lite för mig själv varje gång jag tänker på det, men att jag sen ändå hamnar tillbaka i något slags grönsakstillstånd med endast grått framför ögonen. jag blir riktigt rädd för mig själv.

dags att rycka upp sig. imorgon är första dagen på resten av livet - det är så de brukar säga? annandag jävla påsk. kan den inte ta slut bara, det är ju inte så att en röd dag betyder något för mig ändå, som ledighet och nöje eller nåt. mög mög bitter.