DISPONENTGATAN

idag en sådan där dag när det helt plötsligt känns lite mer lönt alltihopa. vaknade utan ångest av solens strålar in genom fönstret. arbetsfrukost hos åsa där vi gick igenom det decimetertjocka utbildningsmaterialet Training for Renovated Energy Efficient Social housing som vi lovat en professor på Chalmers att vi skulle, utan att väl egentligen få ut så väldans mycket matnyttigt för examensarbetes del, men nu slipper vi tänka att vi måste ta itu med det snart mer. cyklade ut till limhamn i solen, köpte en pastasallad som jag åt på en liten kulle med utsikt över havet, innan jag kom in till jobb där min trettifyratumsskärm fortfarande är helt omöjligt inställd på en upplösning som kanske skulle funka för en elvatummare, och kaos sådär allmänt, men lyckades jobba i fyra timmar ändå, och avsluta två grejer. igår föresten när jag och josefin var ute och promenerade såg jag en byggnad som JAG (!!) ritat - jag! min första! det är en liten låda uppe på ett lager, som kanske inte ser så mycket ut för världen, men det är mitt verk! en av de första uppdragen jag hade! jag fällde nästan en tår så stolt jag kände mig. i alla fall, under eftermiddagen fick jag den stora frågan: jaha, skulle du vilja fortsätta jobba här när du tagit din examen? heltid alltså? jag fick nästan krupp. alltså det är ju helt sjukt kul att han frågade, och att jag alltså gör ett så pass bra jobb att han vill anställa mig på riktigt. men sen fick jag ångest. det skulle ju betyda att jag skulle sitta där ute, varje dag, och den mesta av den tiden alldeles själv! och det är väl inte en karriär som konstruktör som hägrar där i drömmarnas värld heller. men alltså verkligen, jag fattar att det är helt fantastiskt ändå. och jag får ju prata med honom om hur det skulle vara tänkt i sånt fall. och om min oro för den sociala delen av arbetandet. det är helt overkligt. jag har blivit erbjuden ett riktigt jobb! min pappa som befann sig i storstaden ikväll på en arbetsinterjvju, tyckte att jag skulle ta jobbet mot att bli delägare i firman. jag bjöd på falafel och han bjöd mig och kerstin på öl på metro, och ett gäng klokare ord. vi behöver mycket sånt just nu känner jag. både pepp och en trygg hand att hålla i. det är så många jag känner som befinner sig i slutfasen av den här delen av livet, rädslan och ivern kämpande om vem som ska blänka klarast i ögonen, och vingar som man inte är säker på att man vågar testa. skönt att det är ett tag kvar. en liten stund till. glass, frukt, godis och förnekelsetv istället. arab strap på jättehögt även fast klockan är sen. det finns så många alternativ för oss. och många av dom kommer leda till lyckan. man måste välja noga, men utan att lägga allt för mycket vikt i det. balansgång. men inte ikväll. ikväll bara sova och drömma.